På riktigt, Lisa? Ännu en blogg?
Jajamen! Ni läste rätt.
Blogglusten slog till med full kraft och istället för att fortsätta i samma gamla spår som mitt forna 25-åriga jag, på en blogg med annat namn, valde jag att tänka nytt, tänka fräscht, tänka ny blogg.
Varsågoda att betta på
hur frekvent jag kommer göra inlägg.
Jag själv tippar på att jag kommer hålla fast vid min tidigare frekvens på cirka två inlägg om året.
Fast ska jag vara ärlig ska jag försöka titta in betydligt oftare än så. Jag mår himla bra av att skriva. Måste det göras i det offentliga rummet då? Nä, kanske inte. Men jag har tidigare fått höra att det finns de som tycker om att ta del av mina funderingar och tankar, så jag antar att det finns någon som kan finna nöje i det.
•••••
Senast jag bloggade var i november 2019. Snart tre år sedan alltså. Väldigt mycket har hänt under de här tre åren och mycket har hänt med mig också.
Pandemin kom och ställde till det (milt sagt) för oss alla. Jag hyser numera en svag rädsla för offentliga dörrhandtag.
Min älskade mamma togs ifrån oss i september 2020 och sedan dess har livet inte varit sig likt.
Sorg och saknad har blivit en inneboende i kroppen.
Jag har flyttat både en, två och tre gånger (fjärde flytten är på gång) på grund av olika saker, framförallt bristen på tillgängliga förstahandskontrakt i storstäderna. Jag ser mig numera som en professionell flyttkartongpackare.
Viktor kom in i mitt liv och blev en livboj för mig just när det kändes som att jag skulle drunkna (bildligt talat). Men utan honom hade jag inte klarat av förlusten av min mamma på samma sätt. Han har fått mig att tro på en framtid.
Men jag har själv stått för en del förändningar.
Högskoleutbildningar har startats och avslutats, samtliga under första terminen. Motorcykel har införskaffats och sålts under samma halvår. KBT-behandling har inletts. Ansökan till polishögskolan har gjorts och avslagits, samma sak med ansökan om medlemskap till Mensa.
Jag kan verkligen inte stå still.
•••••
Så ofta funderar jag på varför jag är såhär. Varför hittar jag inte min grej? Varför vill jag hela tiden testa på något nytt?
En del av mina vänner tycker det är en cool egenskap att jag hela tiden testar på nya saker och prövar mina vingar i alla möjliga situationer. Och på sätt och vis är jag glad för den egenskapen. Jag kommer nog inte ligga på dödsbädden och tänka "tänk om jag ändå bara hade provat det där eller gjort det där".
Jag testar det som faller mig in liksom.
Men på sätt och vis är det också en förbannelse eftersom jag aldrig känner att jag hamnar rätt. Att jag hittar "hem" i livet. Jag vet inte vem jag är eller vill vara och jag vet inte vad jag vill göra.
Okej, det sista är inte helt sant. Jag vill ju bli polis, men den saken blir det inget med på grund av min exceptionellt kassa synskärpa.
•••••
Så på sätt och vis är jag fortfarande ganska lik Lisa, 25 år. Hon flängde också runt och testade det ena och det andra.
Ett tag var jag helt övertygad
om att jag skulle bli
makeupartist. Eller
äventyrsguide. Eller sjöbefäl.
Dock känns det rätt okej. Förr eller senare trillar nog pusselbitarna på plats. Det känns bara som att det inte finns någon ram att utgå ifrån när pusslet ska läggas. Allt är rörigt på något vis.
Och några av de senaste årens händelser har tagit riktigt hårt på mig och fått mig ur balans och fått mig att ifrågasätta i stort sett hela min existens. "Är det verkligen såhär livet ska fungera?"
Men, hey. Jag är fortfarande kvar, jag har fortfarande saker att bocka av på min "det här måste jag prova på"-lista och jag tror att jag har en riktigt härlig framtid till mötes med Viktor.
Jag vet inte riktigt vem jag skriver för. Troligtvis mest för att rensa tankarna.
Läs om ni vill eller låt bli.
Jag tycker om er ändå.
I all välmening, har du funderat på ifall hoppandet kan bero på adhd? Missas odra hos tjejer!