Lisa Nyebo

Idag är det två år sedan min mamma gick bort i cancer. Den här texten (förutom de sista styckena) skrev jag förra året runt samma tid. Jag behövde få ur orden och känslorna ur huvudet.
Är det okänsligt att dela med sig av detta? Eller är det att vara öppen?
Jag vet inte riktigt, men det är mina känslor och jag klarar inte alltid av att hålla dem inne.
Det är inte fel att prata om döden. Den är ju trots allt oundviklig. Det här är mina ord om när jag förlorade en av de viktigaste människorna i mitt liv.

Jag minns så väl rummet. In vid apoteksingången på Kalmars länssjukhus, svänga vänster i första korsningen. Sedan höger, ringa på dörrtelefonen och be avdelningspersonalen släppa in oss. Hissen upp två våningar, eller trapporna. ”Steg för ett längre liv” eller något liknande stod det på trappstegen. Men mina steg gick mot döden. Jag störde mig lite på ordvalet.

Ringklockan utanför avdelningen. Sedan tredje dörren på vänster sida i korridoren. Mammas rum. Mammas sista plats i livet.

Hon var hemma länge, innan det blev för svårt att klara av trapporna och att hålla sig vaken genom middagen. Rummet hon fick på sjukhuset hade inte mycket till utsikt, men lite träd åtminstone istället för en trist byggnadsfasad.

Badrummet till vänster. Sängen stod med huvudändan mot den vänstra väggen. Två fåtöljer med ett litet bord framför fönstret mitt emot dörren in till rummet. Mot högra väggen stod en byrå med en enkel ljudanläggning. Och så en tv på väggen.

 

I sängen låg mamma.

 

I och med att jag bor och arbetar i Göteborg hade jag inte möjlighet att vara i Kalmar så ofta som jag egentligen hade önskat. Pandemin hade dessutom hållit oss ifrån varandra mer än vanligt under det senaste året. Men ett par besök hade ändå hunnits med och för varje gång förfasades jag över sjukdomens framfart. Cancern som till en början sakta tog över min mammas kropp, bit för bit, men som i slutet skoningslöst ryckte henne ifrån oss.

Vi visste att det skulle sluta såhär, att vi skulle förlora kriget. Den prognosen fick vi redan ett par år tidigare. Vetskapen om detta, att veta att ens mamma kommer dö innan jag hinner fylla trettio har varit en ovälkommen följeslagare i min vardag. Mamma kommer dö och hon kommer inte få se mig ta examen från något universitet. Hon kommer inte sitta längst fram och torka en liten tår den dagen då jag förhoppningsvis gifter mig. Hon kommer inte få se vart livet bär mig, något som hon så gärna ville göra. Det skrev hon i sitt sista brev till mig kort innan hon dog.

 

"Jag är inte rädd

för att dö" sade hon.

"Men jag vill så gärna leva".

 

Jag hade ett par dagar ledigt i mitten på september och det var en självklarhet för mig att de dagarna skulle spenderas i Kalmar trots att det bara blev över ett dygn. Det skulle inte komma så många fler tillfällen att träffas, det visste jag om. Mamma blev snabbt sämre. Vi talade ofta i telefon innan hon blev alltför dålig. Men när samtalen från mammas nummer började ersättas allt oftare av pappas nummer visste jag att dagen närmade sig då allt skulle ta slut.
Och de där lediga dagarna i september vände upp och ned på allt.

Nu rann sanden i timglaset väldigt fort. Jag hade bara packat för de här två lediga dagarna och saknade således medicin så det räckte och kläder för fler dagar. Men jag insåg att nu är det bråttom. Jag måste stanna i Kalmar ett tag. Därför åkte jag tillbaka till Göteborg som planerat, men bara för att kasta ned det nödvändigaste för en obestämd tid framåt i en väska och tog första tåget tillbaka till Kalmar nästa morgon. En stressfylld tågresa med bultande hjärta och ångest. ”Tänk om jag kommer för sent”. Jag tänkte tillbaka på den gången då min mormor dog när jag satt på ett tåg. ”Låt det inte hända igen”.

 

Jag hann tillbaka. Ett par

dagar senare var allt över.

 

De sista dagarna var oerhört smärtsamma för oss alla. Mamma förlorade större delen av talförmågan från en dag till en annan. Hon fick bara fram enstaka ord som hon upprepade gång på gång. Framför allt ordet ”älskade”. ”Älskade, älskade, älskade” sade hon till oss. ”Älskade, älskade, älskade, älskade”. Dagen därpå kunde vi inte tala mer med varandra.

Folk säger att hörseln är det sista sinnet som lämnar oss. Och efter mammas bortgång är jag helt övertygad om att det faktiskt är så. Morgonen den 23e september ringde personalen från mammas avdelning och sade att vi nog borde komma dit snarast. ”Och ta med de kläder som ni vill att Maria ska få vila i”.

Klump i magen. Iskall i kroppen.

 

Vi promenerade dit, pappa, min bror och jag. Sjukhuset ligger bara några minuters promenad från mammas och pappas hus. Smidigt under den tiden då mamma jobbade på intensiven på samma sjukhus. Avgörande morgonen den 23e september.

Först fick vi inte komma in på rummet. De höll just på att vända henne. Stress, panik, rädsla, förvirring, alla möjliga känslor for genom kroppen.

Nu fick vi gå in.

Mamma låg på sidan med ryggen mot fönstret när vi kom in. Rossliga andetag och en glasartad blick som inte såg oss. ”Vi är här nu” sade vi. ”Alla tre. Tomas, Petter och Lisa”. Hon hörde oss. Två andetag till, sedan var det helt tyst i rummet.

Vi tittade på varandra. Vi vågade inte reagera. Jag klappade på hennes kind som plötsligt blivit oerhört mycket svalare än den var någon minut tidigare. Jag visste inte att en död människa blir kall så fort. Pappa stängde hennes ögon.

En sköterska kom in, samma sköterska som jag träffat flera gånger tidigare när jag hälsat på hos mamma på sjukhuset och som jag tyckte var väldigt snäll. Hon lyssnade efter mammas hjärtslag och sedan sade hon det som fick hela min värld att på ett ögonblick rasa samman. ”Ja, nu är det över”.

 

Nu hade jag ingen mamma längre.

 

Nu var hon död och jag hade ingen mamma. Sorgen slog mig så hårt att jag föll på knä nedanför en av fåtöljerna och bara grät, grät på ett sätt jag aldrig gjort förut. En jämrande, klagande gråt. Det gjorde fysiskt ont att vara så förtvivlad. Pappa hjälpte mig upp i en av fåtöljerna och vi bara grät och grät och grät. Pappa hade förlorat sitt livs kärlek och jag och min bror hade förlorat vår mamma. Den starkaste länken i familjen, på något vis familjens huvudperson fanns inte längre hos oss.

Här tappade jag tidsuppfattningen. Jag vet inte hur länge vi var kvar i rummet. Men en sköterska skickade hem oss att äta frukost. Under tiden skulle de klä om mamma och göra rummet redo för ett sista avsked.
Frukost, som annars är mitt bästa mål på dagen, kändes som en helt orimlig sak att tänka på nu. Men vi promenerade hem, en splittrad familj. Från fyra till tre. Vi åt vår frukost och från köksfönstret såg jag sjukhuset. En otroligt svår tanke att få in i sitt huvud. "Där inne ligger min mamma och hon är död".

Efter frukosten gick vi tillbaka upp till sjukhuset för att ta farväl. Mammas rum såg annorlunda ut nu. Bordet vid fåtöljerna var nu täckt av en vit duk och på duken stod en ängel i keramik. Den lilla bordytan som ingick i sjukhussängen var rensad från plastmuggar och annat som var bra att ha under mammas sista tid. Istället låg även där en vit duk och på den stod ett tänt ljus. En ängel och ett tänt ljus. På något vis så tydliga tecken på att döden hade varit här. Från ljudanläggningen spelades lugn, klassisk musik, något som jag inte riktigt visste om jag uppskattade eller om jag blev störd av.

Och i sängen låg min mamma. Nu såg hon ut som min mamma igen. Under sina sista dagar såg hon så annorlunda ut. Smärtan förvred hennes ansiktsdrag på något vis.
Nu såg det ut som att hon sov och hon såg till och med lite glad ut. Ingen smärta fanns att se. Håret var kammat och hon hade sin favoritklänning på sig. Där låg min mamma och såg ut så som jag minns henne, men samtidigt så annorlunda. Det fanns inget liv kvar i henne och det var en helt ny bild av henne som jag antagligen aldrig kommer glömma. Vi grät och tog våra avsked.

 

Mammas kind var lika mjuk

som alltid, men så kall, så kall.

 

Att lämna rummet var något av det svåraste jag gjort. Vetskapen om att det här skulle bli sista gången jag såg min mamma slet och drog i mig. Jag ville stanna, men förr eller senare hade jag ändå blivit tvungen att släppa taget. Så vi gjorde det tillsammans, pappa, min bror och jag. Vi lämnade rummet och avdelningen för sista gången. Från fyra till tre.

Nästa gång vi mötte mamma låg hon i en urna som vi gemensamt bar till hennes sista viloplats efter en fin begravningsceremoni. Vi turades om att bära, pappa, min bror och jag. En märklig, ofattbar känsla att bära sin mamma i sin famn. I en urna. Så länge som hon burit mig, både i sin mage och efter. Nu bar jag henne i en urna tryckt mot bröstet.

Gravplatsen var redan förberedd och urnsättningen skulle genomföras. Jag höll i urnan när prästen gav tecken att det gick bra att sänka ned den i marken. Hålet såg kallt ut tyckte jag. Jag klarade inte av att vara den som sänkte ned urnan, jag var rädd för att göra fel. Tänk om jag skulle tappa den.

Pappa var den som lade mamma till sin sista vila. Det är en bild som är så otroligt sorglig att det värker i kroppen. Det ska inte vara så. Pappa och mamma ska hålla varandra i handen, dricka kaffe i solen och äta våfflor tillsammans. Men det blir inte så mer.

Vi lämnade våra handbuketter och såg på när släkt och vänner gjorde detsamma. Så starka känslor från så många. Mamma var så otroligt älskad, inte bara av oss utan av andra också.

Minnesstunden och middagen efteråt var vacker. Vi hade bokat en lokal i småbåtshamnen på Stensö i Kalmar, bara ett stenkast från huset där pappa och mamma bodde. Småbåtshamnen ser nästan ut som de på västkusten, med segelbåtar i drivor och små, söta röda båthus med vita knutar. Mamma tog ofta promenader där och drömde sig troligtvis tillbaka till åren då hon bodde på västkusten, precis som jag gör nu.

På minnesstunden höll vi tal och berättade för varandra om vår relation till min mamma. Jag fick lära känna nya sidor av henne och höra berättelser från hennes vänner som jag aldrig hört förut.
Vilken vacker människa hon var. Den mest godhjärtade människa jag mött.

Efter minnesstunden kändes det så konstigt. Vad gör vi nu? Är det nu vi går från fas 1, själva bortgången, till fas 2, det stora sörjandet? Hur går man vidare nu? Har ska man kunna vänja sig vid ett nytt liv som är helt annorlunda?

På något märkligt sätt fortsätter livet att tuffa på ändå. På något märkligt sätt blir det en ny vardag. Men en vardag som skaver, som inte riktigt är som den ska.

Ibland hör jag hennes röst. Ibland tror jag tusan att jag ser henne till och med. Jag kan så tydligt frammana bilden av henne komma gåendes en bit bort, med sin turkosa vindjacka, sjalen i regnbågens alla färger, den svarta handväskan och som alltid, ett leende som spricker upp när hon fick syn på en. Jag ser det så tydligt. Ibland så tydligt att jag börjar gråta eftersom jag lurar mig själv att hon faktiskt går där.

Idag, två år sedan dagen du dog, tänder jag ljus för dig mamma. Både hemma, bredvid det inramade fotografiet på dig, men även på kyrkogården. Jag kan inte besöka din grav idag då jag är på fel sida av landet, men jag ska tända ett ljus på kyrkogården som du bodde bredvid när du bodde i Göteborg. Den vid Mariaplan.

 

Maria, min mamma.

 

All min kärlek och saknad går till dig, mamma.

Din dotter, Lisa Maria.